Irlandsklocka | Storstadsnatur

Etiketter

Irlandsklocka, Knölsyska, Moluccella laevis, Musselsyska, på Rosängen, Stachys palustris, Stachys sylvatica, Stinksyska

Knölsyskan kom till Rosängen tillsammans med någon annan planta. Eller kanske med planteringsjorden. Lite väl blek i färgerna gör den sig ändå bra mot rosor och malva, så den har fått stanna. Har kravlat sig ut ur den ursprungliga rabatten, men inte förökat sig i någon nämnvärd grad, egentligen inte alls.

Knölsyska, Stachys palustris, på Rosängen

Under nödår tjänade knölsyskans rotknölar förr som nödbrödsämne. ”I hungersnöd kan roten kokad äfwen ätas af menniskor, och antingen kokade och stampade, eller torkade och malne nyttjas til bröd i blandning med sädesmjöl.” Ur Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ av A. J. Retzius (1806)

Knölsyska, Stachys palustris, på Reimersholme

Släktingen stinksyska upptäckte jag på ängen förra sommaren. Då visste jag inte var det var, för bara bladen kom upp, vackert formade. I år visade sig så de söta lejongapsliknande blommorna. Tyvärr så gör plantan verkligen skäl för sitt namn – den STINKER. Och den sprider sig dessutom för villigt med jordutlöpare och beter sig invasivt på ängen. Så den får inte stanna. Det gäller att hålla för näsan, när man drar upp plantorna.

Stinksyskan används fortfarande vid växtfärgning. ”LINDER räknar det til Färgegräs, och säger at ylle dermed färgas Pomerantsgult, om det betadt i Alun, upkokas en gång i et starkt såd af torra Örten, tagen innan den gått i blomma.”

Stinksyska, Stachys sylvatica, på Rosängen

När jag i september fotograferade musselsyskan i Bergianska Trägården, så tänkte jag att den var släkt med ”mina” två syskor. Inte p.g.a. utseendet utan bara p.g.a. namnet. Och jodå, denna ettåriga planta som också kallas Irlandsklocka tillhör också den familjen Lamiaceae or Labiatae, dvs de kransblommiga växterna. För mig är musselsyskan en helt ny blomma, men man kan uppenbarligen köpa fröer och själv odla. Växten kommer ursprungligen från Turkiet, Kaukasien och Syrien.