”Golfströmmen har gjort det möjligt för oss i Norden att bo längre norrut än på någon annan plats. Därför lever vi i ett ovanligt kompakt mörker för att vara en bebodd plats. Vinterdepressionerna blir också vanligare ju längre norrut man kommer” kunde man läsa i. AB den 18/11 2009. Det året hade Stockholm 17,3 timmar soltimmar i november .

I ljuset av detta naturens mörker finns det onekligen starka skäl att ställa sig frågan: Hur tänker arkitekter och politiker egentligen när de mitt i Stockholms känsliga stadskärna smäller upp en fyrkantig mastodontbyggnad som på håll ser massivt svart ut? Tänker man kanske: Gångna tiders varma, vackra ockrafärger är ute, svart och strikt fyrkantigt är modernt och inne, ett exempel på djärvt och klatschigt nytänkande. Eller är det kanske en fråga om camouflage: Vi har ju redan förstört Stockholms stadskärna en gång så det är lika bra att vi nu bygger något som smälter ihop med vintermörkret.

Det riktigt ironiska i det hela är att det är arkitektbyrå White arkitekter som skapat komplexet Waterfront där svarta huset ingår. I Wikipedia kan man läsa:”Redan under planeringsstadiet fick planerna kritik för att inte passa in färg- volym- eller höjdmässigt i stadsbilden, särskilt i förhållande till Stockholms stadshus.

Samfundet S:t Erik som ställde sig negativ till förslaget menade bland annat: Däremot finner samfundet det oacceptabelt att bygga hela den stora byggnadsvolym som hotell- och kontorsdelarna utgör. Det presenterade förslaget innebär ett stort intrång i Stockholms hävdvunna och vida berömda siluett.

Tänk så rätt de hade!

Många av dem som var med och skapade Waterfront ångrar sig i dag. Tja, vad säger man. Galleriet visar hur förödande påträngande byggnaderna är sedda ur olika perspektiv från Södermalm.