Etiketter

, , ,

Lysing, Lysimachia på latin, hör definitivt hemma på Rosängen – en torparträdgård utan torp. Linné kallade växten videgräs och förtalte att den har ett grekiskt namn som betyder ”stifta fred”. Delar av manuskriptet till Linnés Örtabok från  1725 finns på Internet – http://www.vaxjo.se/ortaboken/boken.html – men inte just sidan med videörten. I Harriet Hjorts Blomstervandringar finner man dock  följande citat från Örtaboken: ”hon är så kraftig att stilla wrede, så att om hon lägges på oket emällan twå oxar som äro oense, stillas deras wrede, säger Plinius.”

Alltså en alldeles utmärkt blomma att bli omgiven av om man som jag har ett mycket hett temperament.

Lysimachus var en av Alexander den Stores fältherrar, men vad denne högt kultiverade fältherre, som gav sig frivilligt till fånga för en dryck vatten har med lysingen att göra mer än att de båda var törstiga förtäljer inte sagan, skriver Harriet Hjort.

Men kanske är det just törsten som förenar fältherren med blomman, för lysingen är verkligen en törstig ört som behöver rejäl vattning heta sommardagar. Stark törst gäller f.ö. också Spirstånds och alla övriga gula perenner på den östra sidan av Rosängen, där jag strävar efter guldig massverkan med hjälp av växter som man oftast finner vid vattendrag.