Etiketter
Jag har aldrig förut haft problem med att rensa bort maskrosor från Rosängen, tvärtom har jag satt en ära i att ängen ska vara maskrosfri. Utanför ängen får de gärna finnas, men inte på.
Men …. det började redan igår. Plötsligt stod jag där och tänkte: Kan den här söta blomman verkligen vara en maskros? Är det inte en hybrid? Och ju längre jag tittade, desto vackrare tyckte jag att den var. Så jag lämnade den i fred. Och likadant med den nästa ….. och den nästa …..
Idag var det nästan ännu lite värre att dra upp maskrosor. Jag drog de som bara hade knoppar och de som var lite mindre vackra, lite fula skulle man kunna säga. Så många blev det inte.
Är det kört för mig och ängen nu? Nej, jag tror inte det. Jag tar maskrosorna straxt innan de blivit fluffiga bollar, det ska jag klara av.
Kanske är det det att bloggaren Björn nyss minde mig om Carl Antons sommarsång:
”Jag lät alla mina maskrosor finnas,
fast jag vet att dom kallas ogräs och bör rotas ut..
Men det är så skönt att sitta och minnas
små solar i gräset, när sommar’n är slut.”
Hur som helst. Här kommer ett maskrospotpurri:
Storstadsnatur 
Ett alternativ kan ju vara att göra sallad av dem. Eller bli maskros-specialist. Det finns väl hundratals varianter av dem, och en super-sällsynt en kanske växer just på Rosängen! Och då vore det ju synd om du råkade rycka upp just den!
Göra kaffesurr på rötterna är väl ganska lockande nu när kaffet blivit så dyrt.
Det låter som ett kristids-recept, maskroskaffe gjorde man väl under kriget? Undrar om inte cikoria är bättre, det använder ju fransoserna ännu i kaffet tror jag, och det växer väl cikoria här och där även i Stockholm.